Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Inga hemligheter mer.

 

I min resa från det jag vaknade andligt, har jag sett hur stora delar av mitt liv spelas upp som i en film. Jag har behövt ta i delar som jag förträngt, eller blundat för. För att kunna växa. Mitt liv har varit kantat av sorg och ledsamheter. Men det är jag som är huvudrollsinnehavaren i det.

Ibland när det spolas upp saker som jag varit med om, önskar jag att jag kunde blunda igen. Det går som en rysning igenom min kropp när jag tvingas se vad jag gjort mot mig själv men även mot andra.

Jag kastas hit och dit för att förstå att allting är som det ska. Det är ingen lätt resa. Och flera gånger har jag känt att det skulle vara skönt att somna om igen, för att slippa få ilningar av skam och skuld.

Men alla och då menar jag alla går med dessa känslor, men det är tabu och prata om dem. Men om jag inte gör det, så kommer jag inte dit jag ska. Och jag vill vibrera i 5 dimmensionen. Där finns inga hemligheter, där finns inget som heter skam eller skuld. Där finns inget dömmande där är alla endast de kärleksfulla själar vi alla är ämnade att vara.

Jag är här för att prata och lyfta saker som finns i vårat innersta, där vi döljer det till och med för oss själva.

Jag har sovit så otroligt djupt, och varit så avstängd. 2008 så gick jag in i väggen och ut och in i nästa vägg. Jag hade sådan ångest och min livsenergi var på botten. Jag fick även diagnosen fibromylargi, då min smärta i kroppen var total.

Men det visade sig att det fanns bot på det.

Tabletter, i alla dess sorter. Opiater, antideppresiva, sömntabletter, jag tog allting som gavs. Det var ingen som visste det här, utom den närmaste familjen. Jag var duktig och dolde det väl. Läkare skrev ut 350 opiater som jag fick hämta var 3.e vecka, och tro mig det gjorde jag.

Jag var lika mycket knarkare som de som handlar på gatan. Men jag gjorde det snyggt. Jag var så påverkad många gånger att jag minns åren som i ett töcken. Ibland så försökte jag sluta men det gick inte och jag tog ändå mer för jag vart så beroende.

Jag försökte ta livet av mig, för jag orkade inte längre, jag orkade inte känna mig så bedövad och halv. Hjärnan fungerade inte och när jag tog dessa tabletter hade jag en falsk glädje i min kropp. Jag orkade vara mamma, baka bullar och ta hand om allt som behövdes ta om hand. Det var ingen på min arbetsplats, eller i skolan som visste hur jävligt det var att gå omkring med en liten mängd i kroppen för att orka stå på sina ben.

När jag fick reda på att min son hade ett missbruk, så bytter jag ut opiater mot starka morfinplåster, men fortfarande så åt jag tabletter som var starkt beroendeframkallade. Men när han dog så vändes hela min värld på änden. Jag insåg att jag faktiskt var en missbrukare i stor skala. Det hände så mycket i min kropp under de första veckorna, och så fick jag starkt lugnande så jag var som bedövad.

Efter 3 veckor vaknade något i mig, jag ville inte ha mer. Jag ville inte vara bedövad och jag ville veta om jag verkligen hade alla de smärtorna på riktigt. Inga tabletter eller plåster hjälpte ändå. Så jag gick till min läkare, sa att nu fick det vara nog. Jag ville känna den smärtan som fanns inom mig efter att Joakim dött. Jag ville känna att jag verkligen gick igenom allt det som det innebär att förlora ett barn.

Läkaren sa att det går inte att bara sluta, jag måste trappa ner under en väldigt lång tid annars kunde jag bli sjuk. Men det var jag ju redan. Jag ville bli frisk, och jag sa att jag skulle lägga av direkt.

Jag tog alla läkemedel jag hade och tro mig det var tillräckligt för att jag skulle kunna öppna ett eget apotek. Jag tog ner i påse efter påse, och gick och lämnade på apoteket. Jag sa till min läkare att ta bort alla recept som fanns på mig och att jag inte ville ha en tablett till.

Jag pratade med min kropp, jag berättade att allting den kände var inbillning. Att smärtan jag bar på var själens sätt att säga ifrån. Jag tvivlade inte en sekund på att det här var det jag skulle göra. Innan hade jag tagit så mycket för att kunna sova, för jag trodde helt enkelt inte att det gick utan tabletter. Men jag upptäckte att jag sov så gott. Att jag inte hade några problem.

Jag rasade i vikt för jag la om min kost helt omedvetet, under en kort tid så förvandlades min kropp och jag hade inte ont någonstans.

Jag hade gått i alla år och trott att det var så här resten av mitt liv skulle se ut. Jag hade vant mig vid att säga att jag mår så dåligt.

Det var mitt mantra.

Jag väljer att berätta det här offentligt, och det gör jag för att hjälpa andra på sin väg. Jag känner ingen skam eller skuld längre, jag har förstått att det var något som jag bestämt. Utan den erfarenheten skulle jag inte vara den jag är idag.

Jag vet att jag ska våga prata om saker som vi inte pratar om, och om du som läser dömer mig så säger det mer om dig en vad det gör om mig. VI behöver ta upp de här sakerna för att gemensamt komma dit vi är på väg. Ingen går utan att känna skam eller skuld, men det finns inte. Det är inprogrameringar, som vi bär med oss i allt dömmande som vi utsätter oss själva och andra för.

VI skakar på huvudet när vi hör det för vi vill inte ta till oss det som vi känner och är med om. Men om min resa kan hjälpa en enda att förstå att de inte är ensamma i sitt missbruk då har jag gjort det jag skulle göra och det som man ber mig om att göra.

I morse kom min son till mig han sa, mamma jag är så oerhört stolt över dig. Det modet du visar är så fantastiskt. Och du gör allting som du ska och som vi kommit överens om.

Det räcker för mig, för jag vill att mina barn ska veta att deras mamma faktiskt är på fötterna idag. Jag vill att mina barn ska känna att det inte var deras ansvar att hålla i hemligheten. För nu finns den inte längre.

Sat nam Susanna

Lämna ett svar

Till startsidan